.

Lite smått nervösa och i ett förträngningstillstånd gick vi till fallskärmshoppet igår. Den trevliga killen i kassan undrade om inte vi skulle uppgradera vårat hopp, dvs att hoppa från 15000 ft(4572m) istället för 9000 ft(2743). Nästan dubbelt så högt vilket gör att man faller fritt dibbelt så länge. Som vanligt så gäller "ingen minns en fegis" och "allt eller inget" så vi slängde fram chasen och började förtränga allt ännu mer. Sen skrev vi på dödskontrakten, betalade för bilderna och hoppade in i bussen mot hangaren. Vädret var kanon! Kunde inte bli bättre!



Att åka upp med planet var också en upplevelse därför piloten steg så otroligt fort. Alla berg runtomkring var mindre och mindre. Då började faktiskt pirret i magen att kännas goode mycket. När vi hade passerat molnen tycke Matilda att vi borde va framme snart, men vi var bara halvvägs. Sandra fick hoppa först av alla. Vi andra hann som inte va med utan hon var plötsligt bara borta. Matilda var näst sist och jag var sist. Man fick ingen tid att titta ner på jorden, utan det var bara att masa sig fram till dörren, ut med bena i vädret så sköt medhopparen ifrån och man föll fritt. Det var skönt att den sekvensen inte var så lång. Vid 1380 m släpptes fallskärmen ut och man gled ner mellan de gröna bergen och blickade ut över de blå-gröna sjöarna.



I morse fick Matilda budskapet att jag och hon kan hamna i fängelse här i Nya Zeeland. Vi har tydligen tagit smitnota på hästridningen så hotmejlen bara ränner in i Matildas inkorg utan att hon har märkt det! Pengarna är dragna från våra konton så detta ska nog lösa sig. Om ni inte hör nått från oss på några dagar så vet ni iallafall vars vi är och vad vi gör. Sandra fortsätter sin resa som vanligt.



Fallskärmshoppning var inte så hemskt som jag trodde. Vi kommer troligtvis att göra om det!

http://www.youtube.com/watch?v=LOESyEljmFE

/P